torsdag 13 februari 2014

Förväntningar är en självuppfyllande profetia som bara väntar på att slå in

Jag har sagt det förr. Kravet på vetenskaplig grund är något av det bästa som hänt skolan och det är enastående att följa det formativa lärandets spridning genom landet. Allt fler lärare i Sverige tydliggör mål, arbetar med kamratbedömning och utvärderar sin undervisning och de goda exemplen sprids via sociala medier, TeachMeets, bloggar, konferenser och föreläsande lärare. Det finns dock ett begrepp som jag känner att vi behöver lyfta upp och diskutera ännu mer, nämligen höga förväntningar!

Hösten 2010 fick jag ta över en klass i årskurs 7 och jag minns att jag tyckte att gruppen var ofokuserad och omotiverad och jag bestämde mig helt enkelt för att gå all-in med höga förväntningar, för att se om det kunde göra någon skillnad. "Ni är en klass med otrolig potential och jag ser att det är många här som kan komma att få bra betyg när ni går ut nian", hörde jag mig själv säga. Klassens potential och kapacitet var något som vi ofta återkom till i våra samtal. Jag är övertygad om att det jag sa, skapade positiva förväntningar hos eleverna, som sedan bidrog till de fantastiska resultat som de sedan presterade.

Långt innan jag läst Wiliams och Hatties forskning, eller Anders Jönsson för den delen (som var den som först introducerade mig för bedömningsforskning), hade jag hört att lärare som har höga förväntningar på sina elever också lyckas bättre med sin undervisning. Jag minns att jag satt på en föreläsning på Myndigheten för skolutvecklings processledarutbildning 2007 och jag tror att det var Peter Östlund och Birgitta Högberg, från Skolverket, som föreläste. Och jag vet att jag skrev ner detta. Den första vetenskapliga faktorn som jag tagit del av som lärare, och som inte var knuten till mina ämnen. Det är sju år sedan nu... 

Frågan är om, att ha höga förväntningar, är ett val jag som lärare kan göra? Att jag helt enkelt bestämmer mig för att nu ska jag ha höga förväntningar på mina elever: 

   - Öppna boken och lös uppgifterna. Det klarar ni! 

Jag tror att vi behöver förstå varför höga förväntningar fungerar för att vi på allvar ska kunna använda oss av de positiva effekterna. Om vi inte har diskuterat begreppet eller fördjupat oss i forskningen som ligger bakom påståendet finns risken att vi i all välmening tolkar "höga förväntningar" som krav, att eleverna ska klara av svåra uppgifter, utan stöd och hjälp. Vips har vi 25 elever som "forskar" om både det ena och det andra. Förväntningar som skulle bidra till ökad måluppfyllelse har istället förvandlas till krav, som hämmar lärandet. 

Mycket av det jag lärt mig när det gäller att arbeta med höga förväntningar har jag lärt mig när jag arbetat tillsammans med andra lärare och det är nog något som är sant för det mesta av min professionella lärarkunskap. Ju mer vi reflekterar tillsammans och utmanar varandras erfarenheter desto längre kan vi komma. Men ibland kan jag slås av hur lång tid det tagit för mig att utvecklas som lärare. Med stöd i forskning tror jag att det kollegiala lärandet kan bli ännu bättre och förhoppningsvis behöver inte alla lärare gå samma snåriga väg kantad av misslyckanden med negativa konsekvenser för eleverna, som jag. Ni ska veta att för varje exempel som jag har, på hur höga förväntningar lett till lärande för mina elever, finns exempel på hur mina låga förväntningar istället fått elever att ge upp eller underprestera. Visst lär vi oss av våra misstag men jag tror ändå att vi lär oss mer av att lyckas än av att misslyckas och därför har jag valt att fokusera på ett par positiva erfarenheter som jag haft, och som jag vet har bidragit till min yrkesmässiga utveckling.

En viktigt upptäckt i mitt lärande gjorde jag i arbetet med att sätta upp musikaler på skolan som jag arbetade på. Varje vår genomgick jag, mina tre kollegor och alla nior en intensiv process under två veckors tid. Den första veckan fanns ingen helhet och ingen gemensam målbild, ingen visste hur det skulle gå. Ofta kunde eleverna tvivla och uppleva att allting skulle sluta med fiasko, men vi lärare visste av erfarenhet att vårt gemensamma arbete skulle sluta med sex kanonföreställningar och elever som utmanat sig själva långt över vad de tidigare trott var möjligt. Så vi hade höga förväntningar. För varje år gick det lättare, för de yngre eleverna såg ju de äldre elevernas föreställningar och snart var det självklart att varje nia skulle komma att leverera en succémusikal. Våra förväntningar som lärare lyfte eleverna och fick dem att utmana sig själva och att skapa höga förväntningar hos kommande elever. Den positiva förväntanscirkeln var sluten. Musikalen 2005 upptäckte vi av en slump ett kraftfullt pedagogiskt verktyg. Det var efter en av de tidigare föreställningarna som blev "sådär" - tempot var lågt, rösterna tysta och alltför få spelade teater. Vi, lärare, bestämde oss för att samla alla musikalister och berätta för dem vad vi sett. Det kändes som det naturliga att göra, då vi ville att musikalen skulle bli bra. Scen för scen gick vi igenom vad som fungerade och förslag på vad som kunde bli bättre. Vi upprepade proceduren efter varje ny föreställning och vi märkte snart att eleverna såg denna återkoppling som belöning på allt arbete, och gång på gång försökte de överträffa sig själva i skådespeleri, improvisation och publikkontakt. Varje föreställning överträffade den föregående och efteråt när applåderna tystnat ville eleverna att publiken skulle lämna salen så fort som möjligt så att de kunde få höra vad vi lärare tyckt. 


Musikalen "Av kungligt blod". 
Text och musik: Eleverna i årskurs 9, 2009

Jag och mina kollegor var själva imponerade av vad vi såg i musikalprojektet och började fundera på om vi kunde använda det vi lärt oss även i den "vanliga" undervisningen. Vi såg ju vilken verkan arbetet hade på de elever som annars inte tog plats och som växte och överträffade både sina egna och sina kamraters förväntningar. Vi såg också kraften i att arbeta med återkoppling och av att tillsammans arbeta mot ett högt ställt mål. I brist på professionellt språk, använde vi begreppet "musikalpedagogik" och började tillämpa våra kunskaper först i gemensamma temaarbeten, men snart i det dagliga arbetet med eleverna.

I min undervisning, svenska 6-9, blev de goda exempel som tidigare musikaler blev för de yngre eleverna, istället till något som jag kallade för exempelsamlingen. Här samlade jag elevtexter med olika kvalitéer och av olika slag och ofta kunde jag använda dessa exempel för att inspirera och vägleda eleverna när de skulle ge sig på nya genrer eller pröva nya grepp. Exempel kunde även skapas i stunden, att lyfta fram tankar i ett samtal, att läsa högt ur en loggbok eller att låta någon berätta om vilka kamrattips som de valt att arbeta vidare med. 

Jag ser återkoppling som ett av de effektivaste verktyg vi har för att skapa positiva förväntningar på våra elever. Det blir som en spegel för dem där de både kan få syn på hur de presterar nu, men också som en glimt av framtiden. Hur ser nästa steg ut i deras lärande? Det ger dem en riktning och en målbild. Att träna eleverna att ge muntlig återkoppling till varandra efter redovisningar blev snart en del av den dagliga rutinen och det var tydligt att de elever som stod näst i tur att redovisa drog lärdom av det som kommit upp i föregående återkoppling. Jag började även att testa nya sätt att återkoppla på prov och texter som eleverna skrev. Jag tog bort poäng och ersatte dem med symboler. Jag bytte ut betygsresultat mot pilar på olika skalor och jag började även att i skrift beskriva vad jag sett i deras svar och texter. Det skulle dock dröja innan jag hittade en bra form för skriftlig feedback. Första gången som jag på allvar började tillämpa återkoppling systematiskt i skrift var i en kurs i Svenska A på vuxenutbildningen (2007). Jag hade bestämt mig för att alla elever skulle få snabb, beskrivande feedback på allting som de lämnade in. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på och jag kunde aldrig ana effekterna. Eleverna skrev,  jag återkopplade och eleverna skrev om. Jag återkopplade igen och eleverna fortsatte att skriva om. De slutade aldrig! Den kursen innebar de tolv intensivaste veckorna i mitt lärarliv. Inte visste jag att elever kunde vilja så mycket och en viktig grund för min syn på lärande lades - att om någon vet hur de kan göra något bättre så kommer de också att göra detSjälvklart var jag tvungen att ta med mig mina nyfunna kunskaper till mina elever i 6-9 och sedan dess har återkoppling i olika former varit avgörande för min undervisning. 

Goda exempel och systematisk återkoppling är två sätt att arbeta med höga förväntningar men ibland kan det vara ännu enklare än så. I samband med ett lästema som vi brukade ha i årskurs sex, hade vi alltid haft som krav att eleverna skulle läsa en bok var, men gärna fler. När böckerna sedan skulle diskuteras hände det ofta att de flesta eleverna läst både en och ibland flera böcker samtidigt som några ännu inte tagit sig igenom sin första bok. Just detta år bestämde jag mig för att göra en liten ändring i temat. Istället för det brukliga kravet på att läsa en bok, sa jag istället att jag ville att alla skulle läsa minst två böcker men gärna fler och resultatet blev slående. De flesta hade läst två böcker och precis som tidigare hade några elever valt att läsa fler. Andra hade ännu inte läst två böcker, men ALLA elever hade läst åtminstone en bok. Detta väckte nya tankar hos mig om hur viktigt det är att lägga ribban högt och ännu en grundsten i min syn på lärande lades - att elever ofta kan mer än de utger sig för att kunna! Vad händer egentligen när vi väljer att lägga undervisningen på en miniminivå och vad händer när vi istället väljer att utmana? 

Gång på gång har jag sett hur jag på olika sätt kan höja elevernas förväntningar på sig själva och att grunden för detta är min egen inställning till elevernas kapacitet och jag tror att jag nog bara gläntat på förväntansdörren ännu. Att jag har slutat arbeta som lärare innebär inte att jag slutat arbeta med förväntningar. Tvärtom. Vuxna fungerar på samma sätt som barn. Vi utvecklas och presterar och försöker att leva upp till förväntningar och många gånger kan det röra sig om våra egna förväntningar på oss själva. Vi har lärt oss att vi kan lära oss och då finns det egentligen inga hinder.

Idag är bedömning för lärande, Wiliam, Hattie, återkoppling och kamratbedömning välkända fenomen i skolor över hela landet. Och nu på senare tid hör vi allt oftare namnet Carol Dweck nämnas, ett namn som jag tror att vi kommer att höra ännu mer av framöver. Carol Dwecks forskning visar att hur vi återkopplar till eleverna påverkar deras mindset och därmed också deras möjlighet att utvecklas. Barn som får höra att de är smarta och att de har talang, riskerar att få vad Dweck kallar ett fixed mindset, det vill säga att de tror att intelligens och kompetens är medfödda egenskaper som de inte kan påverka. Barn som har ett fixed mindset, räds utmaningar som ju kan avslöjas dem - Kanske är jag inte så smart som jag tidigare trott?! Barn som istället får återkoppling på sina ansträngningar tenderar till att istället få ett growth mindset, med inställningen att arbete leder till lärande. De lär sig att värdera arbetet och att arbete lönar sig, och får också en bättre uthållighet då en utmaning blir till något positivt. 

Dwecks forskning har visat att när lärare får lära sig om hjärnans plasticitet och att alla elever kan utvecklas och förbättra sina kunskaper så ökar också deras förväntningar på att de kan göra skillnad, vilket i sin tur leder till ökad måluppfyllelse. För mig blir det självklart! Förväntningar är en självuppfyllande profetia som bara väntar på att slå in. Så se till att ha rätt förväntningar. Vi måste veta att eleverna kan lyckas, så kommer de också att göra det! 

Michael Rystad
@rystads

PS Jag är säker på att Sverige också kommer att lyckas och snart är vi återigen en kunskapsnation att räkna med - vad tror ni? ;)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar