torsdag 23 januari 2014

Det enda ni har gemensamt är att ni är lärare!


Föreställ er en smockfull matsal på en mindre skola i Sveriges näst största stad. Några glada fjortonåriga tjejer sitter med falukorven halväten på tallriken och småpratar om att kocken nog varit full igen och tappat saltkaret i potatismoset. Plötsligt slår sig läraren - som inte bara är lärare utan också sysslar en del med skolutveckling - ner bredvid dessa, för stunden, muntra elever. Småsnacket fortsätter: vilken lektion har de sen? Vilka aktiviteter kommer idrotten att innehålla? Vilka ämnen som är roliga eller trista?
Sen förändras något. Läraren tittar upp och ger eleverna - tre hyfsat studiemotiverade tjejer i årskurs åtta - en funderande blick och frågar: "hur tydliga är era lärare med vilka kunskaper ni ska visa och lära er? Hur gör lärarna för att tydliggöra det ni ska lära er? Är det vanligt att ni får bedömningsexempel som hjälp?" Det är då det händer. Smack!
"Det enda ni lärare har gemensamt på denna skola är att ni är lärare. Ni är helt olika, Kristoffer, och gör helt olika, ju."

Väl tillbaka i soffan i personalrummet inser jag det ytterst skrämmande i det eleven sagt under lunchrasten. Är det så att vi lärare inte har något gemensamt? Är det så att lärarkåren på en och samma skola kan vara så olika? Att vara lärare innebär väl så mycket mer än bara en titel? Finns det inga genuina kännetecken för vår yrkeskår? Borde det inte finnas gemensamma förhållningssätt och metoder lärare använder? Borde man inte kunna avgöra att en människa är lärare enbart genom att se dess metoder, dess språk, dess förhållningssätt?
Tänk er samma situation inom svensk sjukvård; att det enda som i vårdtagarens ögon var gemensamt för läkarkåren var titeln. Olika mottagningar skulle behandla sjukdomar på helt olika sätt, olika läkare skulle använda helt olika metoder för att ställa sina diagnoser. Vården skulle vila helt på personliga relationer och varje undersökning, diagnos och recept skulle vara knuten till den specifika läkaren. Det skulle skilja så mycket mellan olika läkare att man inte skulle veta att man faktiskt varit hos en. Läkarvetenskapen skulle inte vila på vetenskaplig grund.

Och det är så skolan är! Forskning visar att det är större skillnad mellan två klassrum på samma skola än mellan olika skolor. Trots att vi är många som jobbar under samma tak är utbytet mellan pedagogerna försvinnande litet. Min elevs porlande, men ärliga, svar är ett uttryck för den spridning och icke-professionalism som finns i vårt yrke.
Men det är på väg att förändras. Under de senaste årens allt större utbildningsinsatser kring t.ex. bedömning för lärande, har skolan allt mer kommit att vila på vetenskaplig grund. Ett arbete vi på min arbetsplats påbörjade vid terminsuppstarten då jag fick i uppdrag att handleda och hålla i en utbildningsdag kring BFL och formativ bedömning. Med matematiklyftets organisation som modell för utvecklingsarbete (input, diskussion/planering, aktivitet i klassrummet och utvärdering) påbörjades arbetet. Föreläsning, filmvisning och de fem nyckelstrategierna ledde vidare till diskussion och planering i arbetslag. Som skolutvecklare, till skillnad från många lärare, har man ju förmånen att få ambulera i de olika arbetslagen och plötsligt, likt en blixt från en klar himmel, märkte jag vilka frö som börjat gro. Ett enande språk började formas. Kollegorna samtalade om syften, mål, om att tydliggöra och synliggöra. En samsyn kring olika strategier för bedömning tog form. Kollegor gav och kollegor tog; Exit-ticket, no hands up, tumme upp och ned, kamratbedömning och självbedömning snappades upp, vändes och vreds på. Och sattes på pränt. Detta skulle testas! Att man diskuterade och samplanerade kring att presentera och arbeta med tydliga mål för eleverna, eureka!

Några futtiga dagar senare sätter sig en kollega bredvid mig och utbrister: "du, Kristoffer, exit-ticket är ju så bra. Jag har testat det några lektioner nu och man får verkligen superkoll på vad eleverna lärt sig och hur de kan gå vidare med sitt lärande. Det blir ju också väldigt lätt att individanpassa då, ju. Alltså, först berätta vad de ska lära sig, sen jobba med det och sist exit-ticket..."
Och sen det bästa av allt: "dessutom kan jag anpassa min undervisning efter det jag vet..."
Den största poängen med BFL är ju den dubbla aspekten på bedömning. Dels får man en ypperlig kunskap var ens elever befinner sig i sin kunskapsutveckling. Man vet med vad och hur man ska hjälpa eleven vidare. Dessutom är det ju en viss måttstock av lärarens undervisning. Genom att ta reda på vad eleverna lärt sig har du samtidigt tagit reda på om din undervisning nått fram. Med vetskap om detta kan läraren sedan förändra sin undervisning och anpassa den för elevernas förutsättningar. Lysande!

I verkligheten tar ett utvecklingsarbete tid. Fler och fler hänger på BFL-tåget på min arbetsplats och i Sverige i stort. Allt fler lärare kopplar sin praktik till vetenskaplig forskning och får ett mer professionellt, samstämmigt lärarspråk. Allt fler klassrum och lektioner genomsyras av tydligt presenterade mål, av kamratbedömning, återkoppling och metoder för att synliggöra det dagliga och livslånga lärandet. Och om ett år hoppas jag att vi tagit de där viktiga, men ack så stora stegen, att jag vid samma bord, med samma elever kan få chansen att få svaret: "du, Kristoffer, ni är alla verkligen lärare. Det märks!"

Kristoffer Creutz
Kristoffer.creutz@victoriaskolan.se


BFL - ur ett annat perspektiv

Hur arbetar ni med BFL i Svedala, är en fråga som jag får allt oftare och det är självklart roligt att vårt arbete för att alla ska lyckas, uppmärksammas. Vi har bara börjat vår BFL-resa och jag tror egentligen att mycket av det vi gör i Svedala också görs på många andra platser i Sverige, men jag delar gärna med mig av både tankar och erfarenheter.

Läs min gästblogg om Svedala kommuns BFL-arbete på bedomningforlarande.se

Michael Rystad
@rystads


söndag 19 januari 2014

Arbeta tillsammans eller bara samtidigt

I skollagen  (2010:800, 1 kap. 5 §), kan vi läsa att ”Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet", vilket är, om du frågar mig, det mest spännande som det lagstiftats om i svensk skola på senare år. Det är egentligen inget märkvärdigt krav för en modern utbildning men samtidigt öppnar det upp för en värld av möjligheter och utmaningar. Att utbildning vilar på vetenskaplig grund bör innebära att vi ska följa aktuell forskning om utveckling, pedagogik och lärande för att sedan implementera de nyvunna kunskaperna i undervisning och verksamhet. Vi bör också beforska verksamheten, och här finns det olika varianter. Vi kan ha forskartjänster så som i Kroksmarks modellskolor eller så kan vi låta forskare handleda och stödja oss i learning study och liknande, där lärare utifrån en gemensam teori, systematiskt följer upp och analyserar kritiska aspekter i undervisningen.

Jag kan se att det på olika håll i landet har skett medvetna satsningar för att möta kraven på vetenskaplig grund
, men hur ligger det till med den beprövade erfarenheten? Är den frågan redan löst? Erfarenhet av både verksamhet och undervisning, finns det ju gott om och den är ju beprövad. Eller är den verkligen det? Eva Minten, som är ansvarig för forskningsspridning på Skolverket, har i olika sammanhang förklarat innebörden av begreppen och på Skolverkets hemsida kan vi läsa:

Beprövad erfarenhet
Skolan ska använda metoder och färdigheter som har stöd i beprövad erfarenhet. Det betyder att lärare stödjer sig på erfarenheter som prövats under en längre tid, är systematiskt utvärderade och dokumenterade. Det räcker alltså inte med att ett antal lärare eller ett lärarlag tycker att en metod fungerar för att den ska betraktas som byggd på beprövad erfarenhet. Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är kunskapskällor som kompletterar varandra. Båda är lika viktiga för verksamheten i skolan.
Hur ska vi då tänka för att skapa en skola som inte bara vilar på vetenskaplig grund, utan också på beprövad erfarenhet? Jag har varit lärare i 13 år och har nog under större delen både haft ett kritiskt förhållningssätt och arbetat för att utveckla min undervisning, men jag kan inte påstå att jag, tillsammans med mina kollegor, systematiskt arbetat för att utvärdera och utmana mina erfarenheter. Då jag diskuterat min praktik med kollegor, så har det allt som oftast handlat om planering och upplägg av undervisning, och dokumentation har haft formen av pärmar och filer med material för senare bruk. Vi har också ägnat tid åt sambedömning av både texter och prov, men sällan har det handlat om att kombinera bedömningen med planeringen, det vill säga att tillsammans syna och utveckla undervisningen utifrån vad som fungerat för elevernas lärande. Den formativa bedömningen har varit en sak mellan mig och mina elever med risk för att saker och ting förblivit osynliga. Jag minns en svensklektion för många år sedan, som jag hade tillsammans med en speciallärare, och just denna lektion avslutades med en helklassdiskussion. Jag trodde att jag var en medveten och rättvis lärare, men efter lektionen visade min kollega hur jag fördelat ordet mellan killar och tjejer i klassen, och siffrorna sade något helt annat. Det är en av få gånger som jag haft förmånen att få feedback på min undervisning av en kollega och betänk då att jag säkert haft tusentals lektioner under mina tretton år då jag varit själv i mitt klassrum. Samtidigt har mina kollegor under tretton års tid gjort liknande misstag i sina klasser i andra klassrum. Vi har med andra ord alltför ofta nöjt oss med att var och en på sitt håll, arbeta med det svåra uppdraget att utvärdera och utveckla vår undervisning - samtidigt men inte tillsammans. Och för mig så är det tydligt att vi inte kan fortsätta som förut om vi vill uppfylla lagkravet.

Som jag ser det kräver skollagen att vi avsätter tid för systematisk undervisningsutveckling. Vi måste strukturera upp lärarsamarbetet och arbeta långsiktigt. Jag pratar inte om att lägga till någonting utan om att ersätta det gamla med någonting nytt. Som tur är har en modell för detta arbete redan fått spridning i landet och då tänker jag på matematiklyftet. Om vi arbetar i enlighet med upplägget för denna fortbildningsmodell, som vilar på vetenskaplig grund vill jag tillägga, så uppfyller vi de krav som ställs på beprövad erfarenhet. I en matematiklyftscykel finns alla delar som behövs: 1) inläsning av texter eller filmer där metoder, begrepp och modeller presenteras (som har stöd i forskning), 2) kritiska diskussioner och gemensam planering utifrån det som lästs in, 3) noteringar och observationer av praktiken, och slutligen 4) uppföljning och erfarenhetsutbyte. Arbetet sker systematiskt och erfarenheterna dokumenteras. Det finns andra modeller som på liknande sätt uppfyller kraven, till exempel TLC (Dylan Wiliams Teacher Learning Communities som ofta används i samband med utveckling av bedömning för lärande). Det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra, men jag är övertygad om att vi måste välja någon modell och se till att göra den till en del av skolverksamhetens vardag. TLC, läslyft eller matematiklyft som modell får med andra ord inte bli någonting som pågår i ett par år för att sedan avvecklas, för då har vi helt missat poängen.


För mig innebär en skola som vilar på beprövad erfarenhet att erfarenheterna måste upp på bordet, de måste prövas, utmanas och utvärderas och vi måste utveckla ett kollegialt lärande och arbeta tillsammans för att utveckla undervisning. Vi behöver både en skola på vetenskaplig grund och på beprövad erfarenhet för att lyckas.

Michael Rystad
@rystads

fredag 17 januari 2014

Äntligen MåliMun

Äntligen!

Redan 2006 var jag och min kollega inne på att skapa en hemsida där lärare skulle kunna lägga upp elevtexter som sedan kollegor från hela Sverige skulle kunna hjälpas åt att bedöma. Denna sida skulle heta MåliMun. Namnet kom sig av att vi ville att både vi och eleverna skulle äga och prata om målen - samtidigt som vi ville att lärare skulle våga prata om mål och bedömning - mål i mun på två sätt med andra ord. Vi var som uppslukade av Lpo94, den nya läroplanen. Tillsammans upptäckte vi bedömningens inriktning, och hur strävansmål relaterade till uppnåendemål och betygskriterier, och med inspiration från Leif Strandbergs "Vygotskij i praktiken" hade vi dessutom fått kött till Lpo94-skelettet. Vi lärde oss nya saker varje dag som vi sedan provade i undervisning, under utvecklingssamtal och genom återkoppling, såsom elevledda utvecklingssamtal, självbedömning, lektionsmål och prov som sträckte sig över flera lektioner. Kort sagt utmanade vi både oss själva och våra kollegors tålamod ;)

Hemsidan för gemensam bedömning blev aldrig av, men en Google-grupp bildades och vi lyckades locka en del spännande människor till att läsa, skriva och dela med sig av sina tankar i de diskussionstrådar som vi startade. MåliMun blev dock aldrig det som vi drömde om, men det fantastiska är att många av de tankar som vi då närde, nu är en självklarhet - med FB-grupper, twitter, bloggar och allt möjligt. Det utvidgade kollegiet frodas och delakulturen är här för att stanna.

Det är med glädje som jag klickar på publicera och ser det första inlägget lämna boet. Nu ska MåliMun äntligen få pröva sina vingar :)

Michael Rystad
@rystads

PS Nu fattas egentligen bara en sak... min kollega, Kristoffer Creutz. Men jag ska nog kunna locka hit honom ;)