MåliMun: 2014

måndag 23 juni 2014

Hej förälder! Det är jag som är ditt barns pedagog och lärare

För sex år sedan, 2008, deltog jag i en så kallad rekryteringsutbildning för blivande skolledare. En av uppgifterna som jag fick var att skriva en Lärardeklaration och jag passade på att få ner alla de tankar om undervisning och lärande som jag hade då. Den tänkta mottagaren var mina elevers föräldrar. Jag var mycket inspirerad av Vygotskij och hade tillsammans med mina kollegor både i skolan och kommunen arbetat och fördjupat mina kunskaper om kunskapssyn och elevsyn i läroplanen, Lpo94. Min deklaration har egentligen aldrig publicerats och då jag i stora drag tycker att den forfarande kan vara intressant att läsa så väljer jag därför att publicera den här. Nu i VM-tider är det kanske extra passande att jag valde att likna elevernas utbildning med just "att spela fotboll".

Hej  förälder!

Det  är  jag  som  är  ditt  barns  pedagog  och  lärare  och  det  är  jag  som  ska  vägleda  och  förbereda  ditt  barn  inför  framtiden.  Se  mig  gärna  som  en  coach,  en  tränare  för  det  finns  mycket  likheter  mellan  att  coacha  en  spelare  och  ett  lag  inför  framgångar  på  plan  och  att  stimulera  och  leda  elever  och  elevgrupper  till  framgångar  i  livet  och  samhället. 
 

Vad  är  pedagogens  uppgift? 

”En  fotbollstränare  behöver  inte  vara  bäst  i  världen  på  att  spela  fotboll  för  att  kunna  lära  andra  att  bli  bäst  i  världen  på  fotboll.  Men  han  eller  hon  behöver  vara  bäst  i  världen  på  att  väcka  sina  spelares  inre  drivkrafter,  att  göra  dem  villiga  att  lära  sig  mer  och  inspireras  att  lära  sig  av  varandra  och  andra...” 

Vi  vuxna  fungerar  på  samma  sätt  som  våra elever.  Skulle  vi  ha  konferenser  eller  fortbildningsdagar  utan  ett  tydligt  syfte  eller  mål  så  är  jag  säker  på  att  vi  vuxna,  precis  som  elever  i  skolan,  blir  omotiverade  och  resultatet  blir  därefter,  men  är  arbetet  långsiktigt  med  tydlig  målsättning  och  vi  själva  kan  se  vart  det  hela  ska  leda  så  arbetar  vi  hårt  och  engagerat  för  att  göra  ett  bra  jobb.  Ja,  det  finns  många  likheter  mellan  elever  och  vuxna  och  mellan  elever  i  en  klass  och  lärare  i  ett  arbetslag.  En  lärande miljö  skapas  då  elever  samtalar  och  inspirerar  varandra  och  pedagoger  fungerar  på  samma  sätt. Vi  inspireras  av  andra  pedagogers  idéer,  metoder  och  sätt  att  hantera  och  möta  människor.  Ingen  pedagog  är  heller  bäst  på  allt  så  när  vi  arbetar  tillsammans  så  kompletterar  vi  varandra  och  åstadkommer  saker  som  vi  inte  skulle  kunnat  göra  var  och  en  på  sitt  håll.  Dessutom  innebär  samarbete  mellan  pedagoger  att  vi  får  gemensam  syn på  och  gemensamma  förhållningssätt  till  elev, kunskap  och  lärande  vilket  gör  att  vi  i  slutändan  leder  eleverna  åt  samma  håll,  nämligen framåt. 
 
Människor  är  bra  på  olika  saker  och  samma  sak  gäller  för  ditt  barn  i  skolan. Vissa  klarar  av  undervisning  utan  ansträngning  och  andra  måste  kämpa  mer.  Att  förutsättningarna  är  olika  är  ett  faktum  som  vi  måste  acceptera.  Men  det  finns  ingen  anledning  att  inte  försöka  förändra  förutsättningarna  och  det  finns  saker  som  går  att  påverka,  nämligen  ditt  barns  förhållningssätt  till  sig  själv  och  lärande  och  det  är  här  jag  som  pedagog  och  coach  kommer  in.  

Hur  ser  framtiden  ut? 

”Är  livet  ett  Jeopardyspel  där  den  som  har  bäst  minne  kommer  längst  eller  är  livet  som  fotboll  där  förmågan  att  arbeta  tillsammans  med  andra,  där  förståelse,  kommunikation,  glädje  och  samarbete  leder  dig  framåt?” 

Det  samhälle  som  vi  lever  i  idag  och,  i  ännu  högre  grad,  det  samhälle  som  vi  kommer  att  leva  i  inom  kort,  är  ett  samhälle  där  information  och  fakta  är  lättillgängligt  och  till  och  med  sköljer  över  oss  utan  att  vi  kan  hindra  det.  Därför  är  inte  min  uppgift  som  pedagog  att  vara  förmedlare  av  kunskap  i  form  av  fakta  och  information,  det  får  ditt  barn  på  annat  håll.  Mitt  jobb  är  att  få  ditt  barn  att  hantera informationsflödet  och  utnyttja  faktafloden  för  sin  egen  utveckling.  Det  är  också  mitt  jobb  att  lära  henne  att  vara  kreativ  i  sitt  sätt  att  tänka  och  i  hur  hon  tar  sig  an  problem  och  att  lära  henne  att  använda  sig  av  den  kompetens  som  hon  själv  eller  andra  runt  omkring  henne  besitter  för  att  nå  sina   mål.  Vi  vet  inte  hur  framtidens  samhälle  kommer  att  se  ut  och  därför  måste  medborgarna  i  samhället  tänka  själva  och  kunna  anpassa  sig  till  krav  och  förutsättningar  som  de  möter. 

Vem  känner  ditt  barn  bäst? 

”Jag  är  ganska  bra  på  att  dribbla  med  bollen,  men  jag  tycker  att  det  är  svårt  att  göra  mål  när  inte  passningsspelet  i  laget  fungerar.  Bäst  går  det  när  vi  alla  snackat  ihop  oss  innan  matchen  om  hur  vi  ska  göra.  Ska  bara  träna  lite  mer  på  frisparkar  så  att  jag  inte  missar  fler  målchanser  i  fasta  situationer...” 

En  av  skolans  viktigaste  uppgifter  är  att  göra  ditt  barn  till  expert  på  sig  själv.  Du  som  förälder  vill  bli  informerad  om  ditt  barns  kunskaper  och  prestationer  och  av tradition  så  brukar  läraren  dela  med  sig  av  sina  iakttagelser,  men  ingen  kan  känna  ditt  barn  så  bra  som  hon  själv.   När  hon  vet  vad  hon  kan  och  vad  hon  behöver  utveckla  för  kunskaper,  vad  hon  vill  lära  sig  och  hur  hon  lär  sig  bäst  så  kan  både  jag   som  pedagog  och  du  som  förälder  lära  oss  av  hennes  tankar  om  sig  själv  genom  att  prata  med  henne  och  anpassa  oss  efter  hennes  förutsättningar  och  intressen.  Dessutom  är  det  ju  så  att  det  som  hon  själv  inte  är  medveten  om  kan  hon  ju  heller  inte  medvetet  göra  någonting  av. 

Vad  är  syftet  med  undervisningen? 

”Om  du  tar  en  person,  som  aldrig  tidigare  hört  talas  om  fotboll,  och  placerar  denne  person  på  en  fotbollsplan  under  en  pågående  match...  Hur  stor  är  sannolikheten  då  att  denne  person  ska  göra  mål,  att  denne  person  ska  springa  åt  rätt  håll,  att  denne  person  överhuvudtaget  anstränger  sig  hela  vägen  fram  till  avblåsning? Svaret  är  givet...  Men  om  du  förklarar  reglerna  för  personen  och  berättar  hur  man  får  poäng  och  vinner  en  match  så  är  chansen  stor  att  personen  kommer  att  delta  på  ett  helt  annat  sätt...”  

Alla  barn  vill  göra  bra  ifrån  sig,  de  vill  lyckas  och  känna  att  de  kan.  Det  är  när  hon  inte  tror  på  sig  själv  eller  då  hon  inte  förstår  hur  hon  ska  göra  för  att  lyckas  som  hon också  kommer  att  misslyckas. Därför  är  det  viktigt  att  jag  som  pedagog  alltid  är  tydlig  med vad  aktiviteterna  i  skolan  ska  leda  till,  vad  som  förväntas  och  vad  som  är  målet  med  det  vi  gör. 

Avgörande  för  hennes  utveckling  är  att  hon  själv  förstår  vad  hon  kan,  vad  hon  behöver  lära  sig  och  syftet  med  undervisning  och  aktiviteter  i  skolan.  Alltså  blir  en  av  mina  viktigaste  uppgifter  att  medvetandegöra  ditt  barn  om  sig  själv  och  om  den  värld  hon  lever  i. Vad  har  hon  som  elev  för  kompetenser  och  vad  kan  de  användas  till?  Vilka  kompetenser  behöver  hon  som  elev  utveckla  och  i  vilka  sammanhang  och  i  vilken  (inter)aktion  utvecklas  dessa?  

Min  undervisning  måste  vara  engagerande  och  meningsfull  och  ditt  barn  måste  tränas  i  att  själv  ta  ansvar  för  sitt  lärande  och  bli  medveten  om  sig  själv  i  ett  större  sammanhang.  Ditt  barn  ska  äga  sin  utveckling  och  själv  vilja  nå  sina  mål  för  att  hon  själv  ser  på  vilket  sätt  de  bidrar  till  den  egna  utvecklingen.  De  elever  som  behöver  stöd  och  anpassad  undervisning  ska  tränas  i  att  kompensera  för  sina  svårigheter  och  själva  se  när  de  behöver  stöd  och  anpassning.  Vi  får  aldrig  hjälpa  genom  att  tänka  åt  barnen  utan  endast  genom  att  hjälpa  dem  att  tänka. 
 

Varför  ska  ditt  barn  förstå? 

”Jag  får  i  uppgift  att  lägga  en  straff  under  en  fotbollsmatch.  Jag  blundar,  tar  sats  och  klipper  till...  Bollen  går  i  mål  eller  så  missar  jag.  Nästa  gång  jag  får  chansen  gör  jag  likadant...  Antingen  går  bollen  i  mål  eller  så  missar  jag...      

Men  hur  blir  det  om  jag  istället  funderar  på  hur  jag  ska  göra  för  att  lägga  min  straff?  Jag  lutar  mig  bakåt  och  försöker  att  träffa  bollen  snett  under  och  till  höger.  Bollen  kommer  antingen  att  gå  i  mål  eller  att  hamna utanför,  men  den  här  gången  vet  jag  ju  hur  jag  gjorde  och  kan  alltså  upprepa  straffen  eller  justera  den  för  att  pröva  mig  fram  till  vad  som  fungerar...  Alltså. Vägen  till  lärdomar  går  via  medvetenheten  hos  den  som  ska  lära  sig!” 

Många  av  de  färdigheter  som  vi  i  skolan  vill  att  eleverna  ska  utveckla  behärskar  eleverna  redan  i  viss  form  i  vissa  specifika  sammanhang.  Du,  som  förälder,  har  säkert  fått  värja  dig  mot  övertygande  argumentation  kring  veckopeng  eller  utetider  men  då  ditt  barn  kanske  inte  är  medveten  om  att  hon  behärskar  denna  typ  av  kunskap,  som  förmågan  att  argumentera  är,  så  kan  hon  heller  inte  plocka  fram  den  i  andra  sammanhang.  Därför  är  en  av  mina  uppgifter  som  pedagog  att  få  ditt  barn  att  själv  bli  medveten  om  vad  hon  håller  på  med  och  varför. 

 
Får  alla  vara  med? 

”  Hör  upp  nu  laget!  Sist  vi  spelade  så  hade  vi  problem  med  passningsspelet,  så  det  måste  vi  bli  bättre  på.  Är  det  någon  som  har  några  idéer  om  hur  vi  kan  träna  det?   Elof  slänger  snabbt  ur  sig  ett  förslag  som  de  andra  i  laget  tycker  låter  okej: 

-      Vi  kan  passa  varandra  och  så  får  man  bara  nudda  bollen  tre  gånger  innan  passen  går  vidare... 

Träningen  gick  sådär  då  övningen  snabbt  blev  enformig  men  efteråt  var  det  många  som  hade  förslag  på  hur  övningen  kunde  bli  roligare  och  efter  ett  par  träningspass  fungerade  passningsspelet  mycket  bättre” 

Man  lär  sig  bäst  tillsammans  med  andra,  så  det  är  viktigt  för  mig  som  pedagog  att  skapa  tillfällen  där  ditt  barn  kan  samtala  med  andra  vuxna  och  barn,  få  stöd  och  inspiration  av  andra  och  träna  henne  i  att  ta  emot hjälp  av  och  hjälpa  andra.  Det  är  också  min  uppgift  att  se  till  att  undervisningen  är  så  pass  skiftande  eller  mångfacetterad  att  olika  elevers  sätt  att  lära  sig  och  kompetenser  kommer  till  användning  och  att  så  många  elever  som  möjligt  får  vara  de  som  kan  och  som  får  vara  inspirerande  exempel  för  de  andra.

 Jag  som  pedagog  ska  aktivt  leta  efter  goda  exempel  att  lyfta  fram  för  att  stärka  elevernas  tro  på  sina  förmågor  och  även  för  att  goda  exempel  säkert  kommer  att  hjälpa  de  andra  eleverna  framåt. 
 
Oavsett  var  i  Sverige  ditt  barn  går  i  skolan  så  ska  du  kunna  räkna  med  att  den  är  likvärdig  andra  skolor  i  landet.  Hur  ska  man  då  kunna  åstadkomma  likvärdighet  när  skolorna  skiljer  sig  åt  på  så  många  olika  sätt  och  även  elevernas  förutsättningar  skiljer  sig  åt  mellan  och  inom  skolorna?  Skolan  ska  vara  likvärdig  genom  att  vi  har  likvärdiga  förväntningar  på  alla  elever.  Vi  förväntar  oss  att  ditt  barn  kommer  att  lära  sig  nya  saker  i  skolan  och  att  hon  kommer  att  utvecklas  själv  och  tillsammans  med  andra.  Det  handlar  inte  om  att  alla  ska  nå  lika  långt  och  ha  fått  uppleva  samma  saker  men  att  alla  elever  har  rätt  till  att  få  utvecklas,  att  synas  och  att  pedagoger  och  kamrater  har  positiva  förväntningar på  dem.  
 
 
Är  det  match  hela  tiden? 

”Fotbollspelare  måste  få  finslipa  sina  färdigheter  och  pröva  sig  fram  under  avslappnade  former.  Man  lär  sig  av  sina  misstag  och  om  jag  får  stå  och  träna  hörnor  en  stund  med  någon  som  ger  mig  tips  och  råd  om  hur  jag  ska  göra  så  kommer  jag  också  att  utvecklas.  Men  om  jag  bara  får  skjuta  hörnor  vid  de  fåtal  tillfällen  då  de  uppkommer  i  en  match,  med  pressen  på  mig  att  lyckas  och  med  en  massa  bedömande  åskådares  rop  i  mina öron  så  kommer  inte  min  hörnsparksteknik  att  utvecklas  särskilt  väl.  Förmodligen  kommer  jag,  särskilt  om  jag  inte  är  så  duktig  på  hörnor,  snarare  att  utveckla  flyktbeteenden  så  att jag  slipper  lägga  hörnor.” 

Det  är  avgörande  för  elevernas  utveckling  att  jag  som  pedagog  skapar  en  klassrumskultur  som  är  tillåtande,  öppen  och  demokratisk.  Om  vi  har  en  skola  där  vi  som  pedagoger  konstant  signalerar  att  vi  bedömer  elevernas  prestationer,  vilket  vi  ofta  ger  uttryck  för  i  grundskolans  senare  år,  och  kanske  snart  även  tidigare,  skapar  vi  prestationsångest  hos  våra  elever.  Det  är  match  hela  tiden  i  skolan.  Pedagogens  uppgift  är  att  skapa  denna  tillåtande  kultur  som  bygger  på  att  det  är  okej  och  till  och  med  bra  att  göra  fel  ibland  och  fundera  över  vad  man  kan  lära  sig  av  det.  Lär  du  eleverna  att  ge  varandra  positiv  och  konstruktiv  respons  så  vänjer  sig  eleverna  vid  detta  och  om  du  dessutom  låter  elever  få  möjligheter  att  arbeta  om  eller  redovisa  igen  så  kan  du  vara  säker  på  att  eleverna  kommer  att  utvecklas  och  även  prestera  bättre  på  match. 

 Mitt  jobb  som  ditt  barns  personliga  tränare  är  att  väcka  hennes  nyfikenhet,  lära  henne  att   tänka  själv,  att  vilja  utvecklas,  att  vilja  lära  sig  nya  saker  och  att  aldrig  se  hinder  utan  möjligheter.  Så  länge  som  hon  tränar  i  mitt  lag  så  ska  hon  få   stöd  och  hjälp  med  att  se  sig  själv  och  upptäcka  omvärlden  och  när  hon  sedan  lämnar  skolan  har  hon  med  sig  alla  de  kompetenser  som  hon  behöver  för  att  ta  sig  an  världen,  inte  som  fullärd  men  som  fulladdad.  

 
Av  Michael Rystad, 2008
Pedagog  på  Klågerupskolan 

fredag 7 mars 2014

"Lite piska får man väl tåla"

Den senaste veckan har inneburit ett kaos i mitt huvud. Det borde vara som vilken annan vecka som helst - lektioner, planering, läsning, feedback, relationsskapande, ja, en helt vanlig lärarvecka. Men utan elever blir det ju aldrig som man tänkt sig. Det blir det ju förresten aldrig. Inte ens när allt är det där vanliga vardagslunket. Och kanske är det just det som är nyckeln till att förstå läraryrket - att ingenting blir som man planerat. En tumregel skulle kunna formuleras som att vara välplanerad innebär att man kan ta ut svängarna och vara mer impulsiv och flexibel i sin undervisning. De övergripande förmågorna, stoffet och innehållet finns där i bakgrunden - välplanerat - som utgångspunkt i utsväverierna.

Nå, det är inte detta denna text ska handla om, utan om det kaos en udda vecka för med sig. Åttorna är nämligen på prao. Helt plötsligt lyser mitt schema vitt av håltimmar och egentid. Underbart, tänker man. Och så är det ju - gratis får man det som de flesta lärare anser att de saknar - tid!

Vad gör man med sin tid när man inte har undervisning? Vad gör man med sin planeringstid när man inte har något att planera? I mitt fall är svaret solklart - man sysslar med skolutvecklingsfrågor.

Ja, jag brinner för skolutveckling! Om jag hade haft mer tid hade jag läst fler böcker om metoder och förhållningssätt i skolan, surfat mer på skolverkets hemsida, deltagit mer i seminarier och föreläsningar, deltagit aktivt i fler forumdiskussioner och liknande.

Veckan började i ett självreflekterande. Förra veckans kollegiala lärande, där vi diskuterade nya former för utvecklingssamtal lyfte inte riktigt till de nivåer jag ville. Därför blev soffan i personalrummet platsen för en god stunds reflektion. Resultatet blev ett långt inlägg i ett facebookforum, där konklusionen - om man kan kalla det konklusion - var "all typ av förändringsarbete som sker i skolan innebär samtidigt att något tas bort". Det finns en inneboende motsats i all skolutveckling som sker. Om något ska in måste något bort! Motsatserna i själva skolutvecklingen är det som är problematiskt, dilemmat. Frågan jag återkom till i soffan var hur man presenterar ett förändringsarbete utan att kritisera det som är idag. Ett tydligt exempel hämtar jag från begreppet lärarledd undervisning - som John Hattie skrivit om i "Synligt lärande för lärare", eller som skolverket trycker på i "Forskning för klassrummet". De goda kvaliteter som tas upp i dessa skrifter ställs ju faktiskt i motsats mot något annat, det som inte karakteriseras som lärarledd undervisning - något som många lärare anser är goda kvaliteter. Det finns således hos Hattie och från skolverket en inneboende kritik som vi som jobbar med skolutveckling måste ta hänsyn till. Å ena sidan bör vi utveckla nya förmågor, nya förhållningssätt, nya metoder, samtidigt som vi måste sluta att arbeta som vi gjort. Och naturligtvis smärtar det att känna sig som en lärare med sämre kvaliteter än andra. Många lärare anstränger sig maximalt varje dag och ändå kommer forskare, media, politiker och skolverk och påtalar att det man gör inte håller måttet.

Jag skulle ibland önska att det fanns genvägar att gå. Att det var möjligt att utföra ett utvecklingsarbete som bara ledde till nya metoder, till nyvunnen kunskap, till nya förmågor. Men är det möjligt, när det nya står i kontrast till det gamla? Eller har Björklund rätt när han kritiserar förändringsovilligheten i svensk skola med uttryck som "lite piska får man väl tåla!"?

Jag tog mig från soffan in till klassrummet för att äntligen få göra det jag älskar i yrket - undervisa. Lyckligtvis var sjuorna kvar på skolan! Några nya ansikten mötte mig dock i dörren och på knagglig engelska fick jag frågan om två utbyteslärare från Japan kunde få vara med under lektionen. De ville se - och hade fått höra hur jag jobbade med bedömning - hur ett svensk klassrum fungerade, vilka ämnen vi tog upp, hur vi handledde eleverna, hur styrd lektionen var av lärarna, o.s.v. Och där slöts cirkeln! Tio minuter tidigare hade jag funderat över hur vårt utvecklingsarbete skulle gå till och helt plötsligt befinner jag mig mitt i ett experiment i en annan kulturs skolutveckling.

Att ha lektionsbesök är inspirerande och roligt. Eftersom jag hade tjugo minuter på mig innan lektionen började - jag brukar använda ett par minuter för att skriva mål och instruktioner på tavlan innan eleverna dyker upp - skrev jag en lathund över hur lektionen skulle komma att se ut på min halvvissna engelska och gav till dem. Först ett inledande syfte, vad lektionen ämnade att lära hos eleven. Sen in i en genomgång som ledde runt i avdunstning, avkylning, kondens, nederbörd, ja, till vattnets kretslopp, helt enkelt. Eleverna deltog givetvis i genomgången med frågor och svar. Arbetsuppgiften sattes därefter igång och de två japanska kvinnorna började trevande gå runt i klassrummet. Till en början mycket försiktigt - det märktes att detta arbetssätt inte var vad de var vana vid. Eleverna samarbetar i mitt klassrum. De talar med varandra och hjälper varandra att förklara vindkraft, vattenkraft och hur växthuseffekten fungerar. Därför är mitt klassrum sällan tyst och det gillar jag. Vygotski säger att det är i samtal lärande skapas.

Ju längre lektionen led upptäckte jag att utbyteslärarna tog sig större friheter och började ställa frågor till eleverna - de gillade vad de såg! Avslutningsvis använde jag metoden exit-ticket för att kolla av vad eleverna fått med sig av lektionen och samtidigt som eleverna skrev förklarade jag syftet med denna avslutande uppgift för japanerna. Leenden tändes, de förstod storheten med bedömning för lärande och hur en lektion knyts samman från att börja med tydliga mål, lektionsarbete där lärande sker, till att slutligen ta reda på hur stort lärandet varit. Efteråt läste jag, med insyn av utbyteslärarna, elevernas texter och berättade att det man får reda på i elevernas exit-tickets skapar min detaljplanering för nästa lektion. Det är främst en metod som förändrar mina metoder och mitt innehåll. Har de greppat vattnets kretslopp går jag vidare, har de inte förstått har mina metoder misslyckats och jag måste prova nya.

Dessutom, som en sidopoäng, är det lättare för mig att individanpassa och utmana eleverna om jag ständigt vet var de befinner sig i sin kunskapsutveckling.

Vad jag vill säga med detta är: Bjud in till era klassrum! Det är inte bara grymt kul att få möjlighet att få tala och förklara hur man tänker om sitt yrke; att få tillfälle att vara på tå! Med lärarkollegor i klassrummet blir dynamiken större och diskussionen efteråt, eller innan för den delen, kommer att handla om de viktigaste frågorna vi har att göra med, nämligen: Varför undervisar jag det här innehållet, på det här sättet, för de här eleverna, vid det här tillfället. Och kanske är det detta som är den ultimata formen av kollegialt lärande; att besöka varandra, försöka förstå varandras tankar om undervisning, varför man väljer vissa metoder, vissa tankar, vissa arbetsuppgifter, hur vi gör olika med olika elever, o.s.v.

Eftersom jag inte kunde låta bli - jag kan ju bli fruktansvärt spontan - valde jag att filma min nästa lektion (med samma innehåll som den som japanerna fick bevittna). Resultatet blev en skakig film med dåligt ljud och bildkvalitet som är under all kritik, men filmen kan i alla fall betänkas som verklig. Den är i princip oredigerad. Se den gärna:

Min lektion - på Youtube!

Kristoffer Creutz

Lärare, Victoriaskolan

onsdag 5 mars 2014

Jakten på "The One" - Förenkla så långt det går, men inte längre ;)

Inspirerade av Göran Svanelids artikel The Big 5, bedomningforlarande.se

De flesta människor kopplar säkert samman uttrycket ”The One” med Neo som är jagad i Matrix-filmerna. I vår, och snart i tusentals pedagogers värld så står uttrycket för den viktigaste förmågan i Läroplanen. Den förmågan har vi funnit genom att analysera samtliga skolämnens kursplaner. Den återfinns i syftestexterna och särskilt tydlig blir den i de så kallande ”långsiktiga målen”, d.v.s. i de förmågor som avslutar syftestexterna. Efter vår analys fann vi att det var följande förmåga som ”allt” handlade om:

Reflektionsförmåga

Lockelsen med denna förmåga är att den är generell - ”The One” finns i alla skolämnen, om än med olika vikt beroende på ämne, samt för alla årskurser, skolformer och människor. Analyserar vi förskolans mål och kursplanerna i både praktiska och teoretiska ämnen inom gymnasieskolan så finner vi samma förmåga. Vi tror att ”The One” kommer att hjälpa lärarna att se trädet i skogen.

Kanske en oro sprider sig om att analysen är för enkel, att den bortser från viktiga delar? Kan verkligen en förmåga sammanfatta hundratals sidor i läroplanerna för förskolan, grundskolan och gymnasiet? Vårt svar är: Ja, så är det, med den begränsningen att ”The One” har sitt fokus på innehållet i de olika ämnenas kursplaner. ”The One” ska utvecklas i undervisningen samtidigt som det är denna förmåga som lärarna ska bedöma. Eller som vi brukar säga: Har du tänkt idag?

"Förenkla så långt det går, men inte längre" (Albert Einstein)

Enkelt, eller hur?

Michael Rystad och Johan Palmgren

@rystads

torsdag 13 februari 2014

Förväntningar är en självuppfyllande profetia som bara väntar på att slå in

Jag har sagt det förr. Kravet på vetenskaplig grund är något av det bästa som hänt skolan och det är enastående att följa det formativa lärandets spridning genom landet. Allt fler lärare i Sverige tydliggör mål, arbetar med kamratbedömning och utvärderar sin undervisning och de goda exemplen sprids via sociala medier, TeachMeets, bloggar, konferenser och föreläsande lärare. Det finns dock ett begrepp som jag känner att vi behöver lyfta upp och diskutera ännu mer, nämligen höga förväntningar!

Hösten 2010 fick jag ta över en klass i årskurs 7 och jag minns att jag tyckte att gruppen var ofokuserad och omotiverad och jag bestämde mig helt enkelt för att gå all-in med höga förväntningar, för att se om det kunde göra någon skillnad. "Ni är en klass med otrolig potential och jag ser att det är många här som kan komma att få bra betyg när ni går ut nian", hörde jag mig själv säga. Klassens potential och kapacitet var något som vi ofta återkom till i våra samtal. Jag är övertygad om att det jag sa, skapade positiva förväntningar hos eleverna, som sedan bidrog till de fantastiska resultat som de sedan presterade.

Långt innan jag läst Wiliams och Hatties forskning, eller Anders Jönsson för den delen (som var den som först introducerade mig för bedömningsforskning), hade jag hört att lärare som har höga förväntningar på sina elever också lyckas bättre med sin undervisning. Jag minns att jag satt på en föreläsning på Myndigheten för skolutvecklings processledarutbildning 2007 och jag tror att det var Peter Östlund och Birgitta Högberg, från Skolverket, som föreläste. Och jag vet att jag skrev ner detta. Den första vetenskapliga faktorn som jag tagit del av som lärare, och som inte var knuten till mina ämnen. Det är sju år sedan nu...

Frågan är om, att ha höga förväntningar, är ett val jag som lärare kan göra? Att jag helt enkelt bestämmer mig för att nu ska jag ha höga förväntningar på mina elever:

- Öppna boken och lös uppgifterna. Det klarar ni!

Jag tror att vi behöver förstå varför höga förväntningar fungerar för att vi på allvar ska kunna använda oss av de positiva effekterna. Om vi inte har diskuterat begreppet eller fördjupat oss i forskningen som ligger bakom påståendet finns risken att vi i all välmening tolkar "höga förväntningar" som krav, att eleverna ska klara av svåra uppgifter, utan stöd och hjälp. Vips har vi 25 elever som "forskar" om både det ena och det andra. Förväntningar som skulle bidra till ökad måluppfyllelse har istället förvandlas till krav, som hämmar lärandet.

Mycket av det jag lärt mig när det gäller att arbeta med höga förväntningar har jag lärt mig när jag arbetat tillsammans med andra lärare och det är nog något som är sant för det mesta av min professionella lärarkunskap. Ju mer vi reflekterar tillsammans och utmanar varandras erfarenheter desto längre kan vi komma. Men ibland kan jag slås av hur lång tid det tagit för mig att utvecklas som lärare. Med stöd i forskning tror jag att det kollegiala lärandet kan bli ännu bättre och förhoppningsvis behöver inte alla lärare gå samma snåriga väg kantad av misslyckanden med negativa konsekvenser för eleverna, som jag. Ni ska veta att för varje exempel som jag har, på hur höga förväntningar lett till lärande för mina elever, finns exempel på hur mina låga förväntningar istället fått elever att ge upp eller underprestera. Visst lär vi oss av våra misstag men jag tror ändå att vi lär oss mer av att lyckas än av att misslyckas och därför har jag valt att fokusera på ett par positiva erfarenheter som jag haft, och som jag vet har bidragit till min yrkesmässiga utveckling.

En viktigt upptäckt i mitt lärande gjorde jag i arbetet med att sätta upp musikaler på skolan som jag arbetade på. Varje vår genomgick jag, mina tre kollegor och alla nior en intensiv process under två veckors tid. Den första veckan fanns ingen helhet och ingen gemensam målbild, ingen visste hur det skulle gå. Ofta kunde eleverna tvivla och uppleva att allting skulle sluta med fiasko, men vi lärare visste av erfarenhet att vårt gemensamma arbete skulle sluta med sex kanonföreställningar och elever som utmanat sig själva långt över vad de tidigare trott var möjligt. Så vi hade höga förväntningar. För varje år gick det lättare, för de yngre eleverna såg ju de äldre elevernas föreställningar och snart var det självklart att varje nia skulle komma att leverera en succémusikal. Våra förväntningar som lärare lyfte eleverna och fick dem att utmana sig själva och att skapa höga förväntningar hos kommande elever. Den positiva förväntanscirkeln var sluten. Musikalen 2005 upptäckte vi av en slump ett kraftfullt pedagogiskt verktyg. Det var efter en av de tidigare föreställningarna som blev "sådär" - tempot var lågt, rösterna tysta och alltför få spelade teater. Vi, lärare, bestämde oss för att samla alla musikalister och berätta för dem vad vi sett. Det kändes som det naturliga att göra, då vi ville att musikalen skulle bli bra. Scen för scen gick vi igenom vad som fungerade och förslag på vad som kunde bli bättre. Vi upprepade proceduren efter varje ny föreställning och vi märkte snart att eleverna såg denna återkoppling som belöning på allt arbete, och gång på gång försökte de överträffa sig själva i skådespeleri, improvisation och publikkontakt. Varje föreställning överträffade den föregående och efteråt när applåderna tystnat ville eleverna att publiken skulle lämna salen så fort som möjligt så att de kunde få höra vad vi lärare tyckt.

Musikalen "Av kungligt blod".

Text och musik: Eleverna i årskurs 9, 2009

Jag och mina kollegor var själva imponerade av vad vi såg i musikalprojektet och började fundera på om vi kunde använda det vi lärt oss även i den "vanliga" undervisningen. Vi såg ju vilken verkan arbetet hade på de elever som annars inte tog plats och som växte och överträffade både sina egna och sina kamraters förväntningar. Vi såg också kraften i att arbeta med återkoppling och av att tillsammans arbeta mot ett högt ställt mål. I brist på professionellt språk, använde vi begreppet "musikalpedagogik" och började tillämpa våra kunskaper först i gemensamma temaarbeten, men snart i det dagliga arbetet med eleverna.

I min undervisning, svenska 6-9, blev de goda exempel som tidigare musikaler blev för de yngre eleverna, istället till något som jag kallade för exempelsamlingen. Här samlade jag elevtexter med olika kvalitéer och av olika slag och ofta kunde jag använda dessa exempel för att inspirera och vägleda eleverna när de skulle ge sig på nya genrer eller pröva nya grepp. Exempel kunde även skapas i stunden, att lyfta fram tankar i ett samtal, att läsa högt ur en loggbok eller att låta någon berätta om vilka kamrattips som de valt att arbeta vidare med.

Jag ser återkoppling som ett av de effektivaste verktyg vi har för att skapa positiva förväntningar på våra elever. Det blir som en spegel för dem där de både kan få syn på hur de presterar nu, men också som en glimt av framtiden. Hur ser nästa steg ut i deras lärande? Det ger dem en riktning och en målbild. Att träna eleverna att ge muntlig återkoppling till varandra efter redovisningar blev snart en del av den dagliga rutinen och det var tydligt att de elever som stod näst i tur att redovisa drog lärdom av det som kommit upp i föregående återkoppling. Jag började även att testa nya sätt att återkoppla på prov och texter som eleverna skrev. Jag tog bort poäng och ersatte dem med symboler. Jag bytte ut betygsresultat mot pilar på olika skalor och jag började även att i skrift beskriva vad jag sett i deras svar och texter. Det skulle dock dröja innan jag hittade en bra form för skriftlig feedback. Första gången som jag på allvar började tillämpa återkoppling systematiskt i skrift var i en kurs i Svenska A på vuxenutbildningen (2007). Jag hade bestämt mig för att alla elever skulle få snabb, beskrivande feedback på allting som de lämnade in. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på och jag kunde aldrig ana effekterna. Eleverna skrev, jag återkopplade och eleverna skrev om. Jag återkopplade igen och eleverna fortsatte att skriva om. De slutade aldrig! Den kursen innebar de tolv intensivaste veckorna i mitt lärarliv. Inte visste jag att elever kunde vilja så mycket och en viktig grund för min syn på lärande lades - att om någon vet hur de kan göra något bättre så kommer de också att göra det. Självklart var jag tvungen att ta med mig mina nyfunna kunskaper till mina elever i 6-9 och sedan dess har återkoppling i olika former varit avgörande för min undervisning.

Goda exempel och systematisk återkoppling är två sätt att arbeta med höga förväntningar men ibland kan det vara ännu enklare än så. I samband med ett lästema som vi brukade ha i årskurs sex, hade vi alltid haft som krav att eleverna skulle läsa en bok var, men gärna fler. När böckerna sedan skulle diskuteras hände det ofta att de flesta eleverna läst både en och ibland flera böcker samtidigt som några ännu inte tagit sig igenom sin första bok. Just detta år bestämde jag mig för att göra en liten ändring i temat. Istället för det brukliga kravet på att läsa en bok, sa jag istället att jag ville att alla skulle läsa minst två böcker men gärna fler och resultatet blev slående. De flesta hade läst två böcker och precis som tidigare hade några elever valt att läsa fler. Andra hade ännu inte läst två böcker, men ALLA elever hade läst åtminstone en bok. Detta väckte nya tankar hos mig om hur viktigt det är att lägga ribban högt och ännu en grundsten i min syn på lärande lades - att elever ofta kan mer än de utger sig för att kunna! Vad händer egentligen när vi väljer att lägga undervisningen på en miniminivå och vad händer när vi istället väljer att utmana?

Gång på gång har jag sett hur jag på olika sätt kan höja elevernas förväntningar på sig själva och att grunden för detta är min egen inställning till elevernas kapacitet och jag tror att jag nog bara gläntat på förväntansdörren ännu. Att jag har slutat arbeta som lärare innebär inte att jag slutat arbeta med förväntningar. Tvärtom. Vuxna fungerar på samma sätt som barn. Vi utvecklas och presterar och försöker att leva upp till förväntningar och många gånger kan det röra sig om våra egna förväntningar på oss själva. Vi har lärt oss att vi kan lära oss och då finns det egentligen inga hinder.

Idag är bedömning för lärande, Wiliam, Hattie, återkoppling och kamratbedömning välkända fenomen i skolor över hela landet. Och nu på senare tid hör vi allt oftare namnet Carol Dweck nämnas, ett namn som jag tror att vi kommer att höra ännu mer av framöver. Carol Dwecks forskning visar att hur vi återkopplar till eleverna påverkar deras mindset och därmed också deras möjlighet att utvecklas. Barn som får höra att de är smarta och att de har talang, riskerar att få vad Dweck kallar ett fixed mindset, det vill säga att de tror att intelligens och kompetens är medfödda egenskaper som de inte kan påverka. Barn som har ett fixed mindset, räds utmaningar som ju kan avslöjas dem - Kanske är jag inte så smart som jag tidigare trott?! Barn som istället får återkoppling på sina ansträngningar tenderar till att istället få ett growth mindset, med inställningen att arbete leder till lärande. De lär sig att värdera arbetet och att arbete lönar sig, och får också en bättre uthållighet då en utmaning blir till något positivt.

Dwecks forskning har visat att när lärare får lära sig om hjärnans plasticitet och att alla elever kan utvecklas och förbättra sina kunskaper så ökar också deras förväntningar på att de kan göra skillnad, vilket i sin tur leder till ökad måluppfyllelse. För mig blir det självklart! Förväntningar är en självuppfyllande profetia som bara väntar på att slå in. Så se till att ha rätt förväntningar. Vi måste veta att eleverna kan lyckas, så kommer de också att göra det!

Michael Rystad
@rystads

PS Jag är säker på att Sverige också kommer att lyckas och snart är vi återigen en kunskapsnation att räkna med - vad tror ni? ;)

torsdag 23 januari 2014

Det enda ni har gemensamt är att ni är lärare!

Föreställ er en smockfull matsal på en mindre skola i Sveriges näst största stad. Några glada fjortonåriga tjejer sitter med falukorven halväten på tallriken och småpratar om att kocken nog varit full igen och tappat saltkaret i potatismoset. Plötsligt slår sig läraren - som inte bara är lärare utan också sysslar en del med skolutveckling - ner bredvid dessa, för stunden, muntra elever. Småsnacket fortsätter: vilken lektion har de sen? Vilka aktiviteter kommer idrotten att innehålla? Vilka ämnen som är roliga eller trista?
Sen förändras något. Läraren tittar upp och ger eleverna - tre hyfsat studiemotiverade tjejer i årskurs åtta - en funderande blick och frågar: "hur tydliga är era lärare med vilka kunskaper ni ska visa och lära er? Hur gör lärarna för att tydliggöra det ni ska lära er? Är det vanligt att ni får bedömningsexempel som hjälp?" Det är då det händer. Smack!
"Det enda ni lärare har gemensamt på denna skola är att ni är lärare. Ni är helt olika, Kristoffer, och gör helt olika, ju."

Väl tillbaka i soffan i personalrummet inser jag det ytterst skrämmande i det eleven sagt under lunchrasten. Är det så att vi lärare inte har något gemensamt? Är det så att lärarkåren på en och samma skola kan vara så olika? Att vara lärare innebär väl så mycket mer än bara en titel? Finns det inga genuina kännetecken för vår yrkeskår? Borde det inte finnas gemensamma förhållningssätt och metoder lärare använder? Borde man inte kunna avgöra att en människa är lärare enbart genom att se dess metoder, dess språk, dess förhållningssätt?
Tänk er samma situation inom svensk sjukvård; att det enda som i vårdtagarens ögon var gemensamt för läkarkåren var titeln. Olika mottagningar skulle behandla sjukdomar på helt olika sätt, olika läkare skulle använda helt olika metoder för att ställa sina diagnoser. Vården skulle vila helt på personliga relationer och varje undersökning, diagnos och recept skulle vara knuten till den specifika läkaren. Det skulle skilja så mycket mellan olika läkare att man inte skulle veta att man faktiskt varit hos en. Läkarvetenskapen skulle inte vila på vetenskaplig grund.

Och det är så skolan är! Forskning visar att det är större skillnad mellan två klassrum på samma skola än mellan olika skolor. Trots att vi är många som jobbar under samma tak är utbytet mellan pedagogerna försvinnande litet. Min elevs porlande, men ärliga, svar är ett uttryck för den spridning och icke-professionalism som finns i vårt yrke.
Men det är på väg att förändras. Under de senaste årens allt större utbildningsinsatser kring t.ex. bedömning för lärande, har skolan allt mer kommit att vila på vetenskaplig grund. Ett arbete vi på min arbetsplats påbörjade vid terminsuppstarten då jag fick i uppdrag att handleda och hålla i en utbildningsdag kring BFL och formativ bedömning. Med matematiklyftets organisation som modell för utvecklingsarbete (input, diskussion/planering, aktivitet i klassrummet och utvärdering) påbörjades arbetet. Föreläsning, filmvisning och de fem nyckelstrategierna ledde vidare till diskussion och planering i arbetslag. Som skolutvecklare, till skillnad från många lärare, har man ju förmånen att få ambulera i de olika arbetslagen och plötsligt, likt en blixt från en klar himmel, märkte jag vilka frö som börjat gro. Ett enande språk började formas. Kollegorna samtalade om syften, mål, om att tydliggöra och synliggöra. En samsyn kring olika strategier för bedömning tog form. Kollegor gav och kollegor tog; Exit-ticket, no hands up, tumme upp och ned, kamratbedömning och självbedömning snappades upp, vändes och vreds på. Och sattes på pränt. Detta skulle testas! Att man diskuterade och samplanerade kring att presentera och arbeta med tydliga mål för eleverna, eureka!

Några futtiga dagar senare sätter sig en kollega bredvid mig och utbrister: "du, Kristoffer, exit-ticket är ju så bra. Jag har testat det några lektioner nu och man får verkligen superkoll på vad eleverna lärt sig och hur de kan gå vidare med sitt lärande. Det blir ju också väldigt lätt att individanpassa då, ju. Alltså, först berätta vad de ska lära sig, sen jobba med det och sist exit-ticket..."
Och sen det bästa av allt: "dessutom kan jag anpassa min undervisning efter det jag vet..."
Den största poängen med BFL är ju den dubbla aspekten på bedömning. Dels får man en ypperlig kunskap var ens elever befinner sig i sin kunskapsutveckling. Man vet med vad och hur man ska hjälpa eleven vidare. Dessutom är det ju en viss måttstock av lärarens undervisning. Genom att ta reda på vad eleverna lärt sig har du samtidigt tagit reda på om din undervisning nått fram. Med vetskap om detta kan läraren sedan förändra sin undervisning och anpassa den för elevernas förutsättningar. Lysande!

I verkligheten tar ett utvecklingsarbete tid. Fler och fler hänger på BFL-tåget på min arbetsplats och i Sverige i stort. Allt fler lärare kopplar sin praktik till vetenskaplig forskning och får ett mer professionellt, samstämmigt lärarspråk. Allt fler klassrum och lektioner genomsyras av tydligt presenterade mål, av kamratbedömning, återkoppling och metoder för att synliggöra det dagliga och livslånga lärandet. Och om ett år hoppas jag att vi tagit de där viktiga, men ack så stora stegen, att jag vid samma bord, med samma elever kan få chansen att få svaret: "du, Kristoffer, ni är alla verkligen lärare. Det märks!"

Kristoffer Creutz
Kristoffer.creutz@victoriaskolan.se

BFL - ur ett annat perspektiv

Hur arbetar ni med BFL i Svedala, är en fråga som jag får allt oftare och det är självklart roligt att vårt arbete för att alla ska lyckas, uppmärksammas. Vi har bara börjat vår BFL-resa och jag tror egentligen att mycket av det vi gör i Svedala också görs på många andra platser i Sverige, men jag delar gärna med mig av både tankar och erfarenheter.

Läs min gästblogg om Svedala kommuns BFL-arbete på bedomningforlarande.se

Michael Rystad
@rystads

söndag 19 januari 2014

Arbeta tillsammans eller bara samtidigt

I skollagen (2010:800, 1 kap. 5 §), kan vi läsa att ”Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet", vilket är, om du frågar mig, det mest spännande som det lagstiftats om i svensk skola på senare år. Det är egentligen inget märkvärdigt krav för en modern utbildning men samtidigt öppnar det upp för en värld av möjligheter och utmaningar. Att utbildning vilar på vetenskaplig grund bör innebära att vi ska följa aktuell forskning om utveckling, pedagogik och lärande för att sedan implementera de nyvunna kunskaperna i undervisning och verksamhet. Vi bör också beforska verksamheten, och här finns det olika varianter. Vi kan ha forskartjänster så som i Kroksmarks modellskolor eller så kan vi låta forskare handleda och stödja oss i learning study och liknande, där lärare utifrån en gemensam teori, systematiskt följer upp och analyserar kritiska aspekter i undervisningen.

Jag kan se att det på olika håll i landet har skett medvetna satsningar för att möta kraven på vetenskaplig grund, men hur ligger det till med den beprövade erfarenheten? Är den frågan redan löst? Erfarenhet av både verksamhet och undervisning, finns det ju gott om och den är ju beprövad. Eller är den verkligen det? Eva Minten, som är ansvarig för forskningsspridning på Skolverket, har i olika sammanhang förklarat innebörden av begreppen och på Skolverkets hemsida kan vi läsa:

Beprövad erfarenhet

Skolan ska använda metoder och färdigheter som har stöd i beprövad erfarenhet. Det betyder att lärare stödjer sig på erfarenheter som prövats under en längre tid, är systematiskt utvärderade och dokumenterade. Det räcker alltså inte med att ett antal lärare eller ett lärarlag tycker att en metod fungerar för att den ska betraktas som byggd på beprövad erfarenhet. Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är kunskapskällor som kompletterar varandra. Båda är lika viktiga för verksamheten i skolan.

Hur ska vi då tänka för att skapa en skola som inte bara vilar på vetenskaplig grund, utan också på beprövad erfarenhet? Jag har varit lärare i 13 år och har nog under större delen både haft ett kritiskt förhållningssätt och arbetat för att utveckla min undervisning, men jag kan inte påstå att jag, tillsammans med mina kollegor, systematiskt arbetat för att utvärdera och utmana mina erfarenheter. Då jag diskuterat min praktik med kollegor, så har det allt som oftast handlat om planering och upplägg av undervisning, och dokumentation har haft formen av pärmar och filer med material för senare bruk. Vi har också ägnat tid åt sambedömning av både texter och prov, men sällan har det handlat om att kombinera bedömningen med planeringen, det vill säga att tillsammans syna och utveckla undervisningen utifrån vad som fungerat för elevernas lärande. Den formativa bedömningen har varit en sak mellan mig och mina elever med risk för att saker och ting förblivit osynliga. Jag minns en svensklektion för många år sedan, som jag hade tillsammans med en speciallärare, och just denna lektion avslutades med en helklassdiskussion. Jag trodde att jag var en medveten och rättvis lärare, men efter lektionen visade min kollega hur jag fördelat ordet mellan killar och tjejer i klassen, och siffrorna sade något helt annat. Det är en av få gånger som jag haft förmånen att få feedback på min undervisning av en kollega och betänk då att jag säkert haft tusentals lektioner under mina tretton år då jag varit själv i mitt klassrum. Samtidigt har mina kollegor under tretton års tid gjort liknande misstag i sina klasser i andra klassrum. Vi har med andra ord alltför ofta nöjt oss med att var och en på sitt håll, arbeta med det svåra uppdraget att utvärdera och utveckla vår undervisning - samtidigt men inte tillsammans. Och för mig så är det tydligt att vi inte kan fortsätta som förut om vi vill uppfylla lagkravet.

Som jag ser det kräver skollagen att vi avsätter tid för systematisk undervisningsutveckling. Vi måste strukturera upp lärarsamarbetet och arbeta långsiktigt. Jag pratar inte om att lägga till någonting utan om att ersätta det gamla med någonting nytt. Som tur är har en modell för detta arbete redan fått spridning i landet och då tänker jag på matematiklyftet. Om vi arbetar i enlighet med upplägget för denna fortbildningsmodell, som vilar på vetenskaplig grund vill jag tillägga, så uppfyller vi de krav som ställs på beprövad erfarenhet. I en matematiklyftscykel finns alla delar som behövs: 1) inläsning av texter eller filmer där metoder, begrepp och modeller presenteras (som har stöd i forskning), 2) kritiska diskussioner och gemensam planering utifrån det som lästs in, 3) noteringar och observationer av praktiken, och slutligen 4) uppföljning och erfarenhetsutbyte. Arbetet sker systematiskt och erfarenheterna dokumenteras. Det finns andra modeller som på liknande sätt uppfyller kraven, till exempel TLC (Dylan Wiliams Teacher Learning Communities som ofta används i samband med utveckling av bedömning för lärande). Det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra, men jag är övertygad om att vi måste välja någon modell och se till att göra den till en del av skolverksamhetens vardag. TLC, läslyft eller matematiklyft som modell får med andra ord inte bli någonting som pågår i ett par år för att sedan avvecklas, för då har vi helt missat poängen.

För mig innebär en skola som vilar på beprövad erfarenhet att erfarenheterna måste upp på bordet, de måste prövas, utmanas och utvärderas och vi måste utveckla ett kollegialt lärande och arbeta tillsammans för att utveckla undervisning. Vi behöver både en skola på vetenskaplig grund och på beprövad erfarenhet för att lyckas.

Michael Rystad
@rystads

fredag 17 januari 2014

Äntligen MåliMun

Äntligen!

Redan 2006 var jag och min kollega inne på att skapa en hemsida där lärare skulle kunna lägga upp elevtexter som sedan kollegor från hela Sverige skulle kunna hjälpas åt att bedöma. Denna sida skulle heta MåliMun. Namnet kom sig av att vi ville att både vi och eleverna skulle äga och prata om målen - samtidigt som vi ville att lärare skulle våga prata om mål och bedömning - mål i mun på två sätt med andra ord. Vi var som uppslukade av Lpo94, den nya läroplanen. Tillsammans upptäckte vi bedömningens inriktning, och hur strävansmål relaterade till uppnåendemål och betygskriterier, och med inspiration från Leif Strandbergs "Vygotskij i praktiken" hade vi dessutom fått kött till Lpo94-skelettet. Vi lärde oss nya saker varje dag som vi sedan provade i undervisning, under utvecklingssamtal och genom återkoppling, såsom elevledda utvecklingssamtal, självbedömning, lektionsmål och prov som sträckte sig över flera lektioner. Kort sagt utmanade vi både oss själva och våra kollegors tålamod ;)

Hemsidan för gemensam bedömning blev aldrig av, men en Google-grupp bildades och vi lyckades locka en del spännande människor till att läsa, skriva och dela med sig av sina tankar i de diskussionstrådar som vi startade. MåliMun blev dock aldrig det som vi drömde om, men det fantastiska är att många av de tankar som vi då närde, nu är en självklarhet - med FB-grupper, twitter, bloggar och allt möjligt. Det utvidgade kollegiet frodas och delakulturen är här för att stanna.

Det är med glädje som jag klickar på publicera och ser det första inlägget lämna boet. Nu ska MåliMun äntligen få pröva sina vingar :)

Michael Rystad
@rystads

PS Nu fattas egentligen bara en sak... min kollega, Kristoffer Creutz. Men jag ska nog kunna locka hit honom ;)